Författare: snowy, 4 januari 2023
Detta är så klart endast min syn på ämnet. Det finns nog lika många synsätt som det finns människor.
När man hör ordet ”andlighet” kanske man ofta tänker på religion och tro, men för mig är de två skilda saker. Man kan vara andlig och religiös, men behöver inte vara andlig bara för att man är religiös.
Det är heller inte fel att tro, men det är också skillnad på att tro, och att veta. Har man erfarit då behöver man inte tro, då är det mer som att man vet. För mig är andlighet att erfara... Erfara Gud, sitt Själv, Källan, eller vad man nu vill kalla det, men inte nödvändigtvis att tro på en gud.
Man kan erfara sitt Själv genom flera olika sätt, det vill säga man kan ”nå Självet” genom flera olika sätt, men själva erfarandet är alltid det samma, för alla som erfar det. Det är inget tillstånd, och på ett sätt inget erfarande heller, för om det är ett erfarande så måste det finnas någon som erfar, vilket det då inte gör.
Det är inte enbart i djup meditation man kan ha detta erfarande, utan det kan ske helt spontant om livet så tillåter. Ett sådant exempel är Eckhart Tolle som beskriver att han ända upp till nästan 30 års ålder mått sämre och sämre i sig själv, tills en natt när tanken kom till honom att han inte kunde leva med sig själv längre... Han erfor sitt Själv, helt spontant, och det var, enligt honom, eftersom hans psykiska lidande blev så starkt att han till slut bara släppte taget.
Efter att man har haft detta erfarande så tar livet hand om resten, man vet på något sätt vad som ”behöver göras”. Min egen erfarenhet säger att man blir mer och mer obunden till yttre saker och tillstånd, att det finns en kärna av tystnad, och stillhet som inget kan röra. Tankar, känslor, händelser kommer och går men ens inre kärna är alltid den samma... Och det gäller ju även för de som inte har erfarit sitt Själv ännu, det är bara det att man då inte är riktigt medveten det, för att säga så.
Mooji är ett annat exempel på någon som haft erfarandet vad jag förstår relativt spontant, men genom djup bön. Han lär ut att man alltid varit, och alltid är sitt eget Själv, att man bara ska ”backa” och titta genom ögonen av den som ser allt hända, som bevittnar allt ske. Det är ju också tystnaden, och friden, och det är något vi alla är och alltid egentligen erfarit.
Det är vad jag själv menar med andlighet, att erfara sitt Själv, tystnaden inom sig. Det spelar egentligen ingen roll hur man gör det, genom meditation, djup bön, eller helt spontant. Men det är klart att man medvetet kan styra sitt varande åt det hållet, genom att medvetet tysta sitt sinne genom exempelvis en meditationsmetod. Det är dock inte alls säkert att detta erfarande kommer endast av att man börjar meditera, eller att man exempelvis ber... Och säkert är att ju mer man försöker och strävar efter erfarandet, ju längre ifrån kommer man.
Eftersom det är den som strävar och försöker som för en stund måste sluta existera, bli tyst och helt stilla... Då ser man genom det som inte är till det som är och alltid har varit. Källan, Gud, Alltet, eller vad man nu vill sätta för etikett.
Intressanta infallsvinklar här, Snowy! Jag tror ju på att det finns något som vi med våra årtusenden på jorden glömt bort. Kanske någon form av energi eller liknande, sedan vilket namn vi väljer att ge den här energin är ju upp till var och en. En del kallar den gud, andra kallar den livsströmmen eller kosmos. Jag är ju ett hängivet fan av Jing och jang här. Men som sagt, du skriver många intressanta saker :)