Fick lust att skriva, så jag skrev en liten novell (skräck). hoppas att ni gillar den!😚💗

Hon såg i spegeln med ren skräck i ögonen. Han.

Han stod där med den bloddrypande kniven i handen och med ett falskt leende i det såriga ansiktet.

Hon och han hade en gång varit enade i ett kärleksfullt förhållande, fyllt av glädje och skratt, vissa beskrev dem som oskiljaktiga . Ingen hade kunnat ana att avund och svek skulle kunna leda de båda till en så mörk väg, att inte ens kråkorna skulle våga se på.

När han stod där med handen höjd, redo för attack, så undrade hon hur det skulle ha varit om hon bara gått förbi den snälla mannen som han en gång varit. Hur allt hade kunnat bli annorlunda.

Hon ruskar på huvudet, tillbaka till verkligheten.

Hon skälver till. I ett uselt försök att rädda sig själv viskar hon; ”Du.. du behöver inte göra det här.”

Han kollade på henne i det smutsiga glaset med hat, utan någon sympati för vad han skulle göra. Hon vände sig om. Han höjde armen lite till. Och högg-

~Brus

Det brusar när jag stänger av tv:n. Jag kollar på klockan, hon är 03.57.

Med ett suckande kliver jag upp ur soffan och beger mig mot badrummet. ”Han är fortfarande inte hemma”, jag suckar ännu en gång och öppnar badrumsskåpet. Det var länge sen som han kommit hem i tid, nykter.

Jag tar fram tandborsten och kollar på mitt trötta ansikte i spegeln. Det var länge sen som jag faktiskt tvättat det.

Handen börjar röra sig rytmiskt, fram och tillbaka. Varje tand ska bli ren. Jag kollar på klockan igen, 04.02. Han är fortfarande inte hemma. Huvudvärken slår hårt i bakhuvudet efter hans aggressiva utbrott från igår. ”Jag borde ha lämnat honom för länge sen”.

Jag spottar ut det mintiga gurglet.

~duns

Jag vänder mig snabbt om, ingen där.

”Hallå? Älskling, är det du?” Ingen svarar. Tystnaden blir tystare än vanligt samtidigt som mörkret lägger sig över den smutsiga lägenheten.

”Hallå?” Viskar jag gällt.

Jag vänder mig om- En svindlande smärta slår iväg axeln så hårt att jag flyger in i väggen och ett tjut hörs i öronen.

Jag försöker att blinka några gånger för att se genom blodet som sipprar ner från pannan där jag ligger på golvet. Allting är becksvart, synen vägrar att fungera.

Men jag ser, och jag vet att jag såg honom stå där i dörröppningen med ett falskt leende på läpparna, redo för att-

Allting. Blir. Svart.