Tismon (Kiva), Undertaker och Pilspets
Karaktärerna känner inte varandra, men just denna kväll råkar deras vägar korsas i en liten by. Byn befinner sig vid en flod som är en transportled av varor, oftast på väg mot huvudstaden Everport. Det är stormigt och det ojämna kullerstensgatorna som bara blir upplysta av ett par svaga gatolyktor är blöta och leriga. Vinden viner genom det gamla trähusen.
Inne i baren, där våra resande befinner sig, är det, trots det dåliga vädret, god stämning. Folk äter, dricker, sjunger, dansar och spelar. Skratt fyller den lilla, nästan underjordiska lokalen. Men det dröjer inte länge innan detta skratt upphör. En äldre herre med dvärgblod i sig trycks upp mot väggen av ett troll. Först ser det ut som ett rån men efter ett tag inser det lite mindre påverkade i lokalen att trollet använder sig av svart magi. Formeln är gammal och ingen känner till den men det ser ut som om dvärgens energi sugs ur des kropp och hamnar i den lilla sten som hänger i halsbandet trollet bär kring halsen. Efter det går allt fort. Trollet försvinner och alver med det kungliga väktarnas emblem stormar baren...
Karaktärer
Undertaker
Namn: Nikita Sunet
Smeknamn: Nikki
Ålder: 21 år Kön: Kvinna
Art/ras: Halvblood > Skogs-alv (mor) och människa (far)
Utseende: Nikita har grön-blå ögon med en gråton och ljus hy. Spetsiga öron, utsmyckade med creoler i silver. Runt halsen hänger två kedjor i olika läng, varav den längre har en obsidian slipad i kristallform och den kortare en ring hängande. Ansiktet är täckt med svaga fräknar och unter ögonen är vågräta streck bestående av tre prickar (den största närmast ögat) tatuerade. Även under munnen finns ett sådant streck med tre prickar. Snett genom det högra ögat sträcker sig även ett ärr. Hennes ljusblonda hår är för det mesta flätat och undangömt i mantelns luva. Klädd är hon i ett par bruna läderstövlar som sträcker sig upp till knäna och kanten på stövlarna är upptill nedvikt. Hon har ett par gröna byxor, som täcks av skorna och upptill en grön, långärmad blus med smala ärmar. Över blusen har hon en brun läderväst och en mörkgrön mantel. På vänstra underarmen har Nikita ett armskydd i läder och på högra handen ett finger/handskydd. I ett bälte på höften sitter två dolkar och en liten påse som hon har fröer till korpen i. I ett läderband som sitter över axeln sitter hennes koger och pilbåge och över andra axel bär hon axelväskan samt filten.
Personlighet: Väldigt direkt med vad hon säger och talar ofta utan några filter. Fastnar i tankarna och föredrar att iaktta sin omgivning. Väldigt nyfiken av sig och har ingen känsla för när hon är för nära andra eller liknande.
Svaghet: Blind på höger öga vilket leder till problem med uppskattning av djup, framförallt i trakter utan växtligheter då hon som skogsalv kan kommunicera med växter och, tack vare det hon lärde sig om magi, även djur. Inte fått se och lära sig särskilt mycket om världen men är påläst. Egenskaper: Påläst, framförallt när det kommer till växter men även mycket annat. Väldigt träffsäker med pilbågen samt skicklig när det kommer till att ta sig runt ljudlöst. Bra på att ”låna” saker efter att ha övat på borgen.
Bakgrund: Nikita växte upp på borgen med sin far och de andra krigarna. Där fick hon tillgång till ett bibliotek och även träningsmarken riddarna använder. Hon lärde sig saker av alla personer som fanns där. Bönder, kockar, riddare, hovdamer, etc. samt det som fanns i böckerna. Krigarna tyckte det var roligt att lära henne rida, slåss och använda sig av olika vapen, medan borgens läkare och magier lärde henne mycket om trolldom, magiflöden och växters egenskaper. Trots att hon växte upp i en trygg och säker miljö där hon fick lära sig mycket kände hon sig aldrig helt hel. Hon fick aldrig träffa sin mor och aldrig lämna borgen som tjänade som ”outpost” till huvudstaden. Med åren och kunskapen växte hennes nyfikenhet om världen där ute. Det närmsta hon kom friheten var när hon vid 20-års ålder fann en skadad korpunge som hon tog hand om. Den fick tjäna som hennes ögon och spenderade dagarna ute i det vilda och kvällarna med att berätta allt för henne (som redan nämnt kan hon kommunicera med djur). När borgen blev attackerad och murarna föll fick hon årder om att fly. Hon ignorerade dessa och försökte istället hjälpa till med att rädda sitt hem, vilket kostade henne synen i det högra ögat. I angreppet förlorade hon även sina närmaste och istället för att själv offra sitt liv lyssnade hon på sin fars sista önskan om att hon skulle fly. Hon hade i alla år alltid haft en axelväska med det viktigaste samt en filt och en mantel gömt i ett ihåligt träd i skogen. Nikita tog sig dit till fots och har sedan dess irrat runt med sin kråka på jakt efter något att göra eller en plats att slå sig ner på.
Pilspets
Namn: Pil.
Ålder:19.
Kön: Hona/tjej
Art/ras: Formbytare. Häst/människa.
Personlighet: Lite vild av sig men lugn när det behövs. Älskar att hjälpa o ge,sig ut på äventyr.
Utseende: Häst: Svart som smälter in i mörkret. Vita teckna i pannan. Människa: Ganska kort,mörk hy,isblå ögon,rött hår som går till midjan. Men ofta uppsatt i fläta.
Viktiga egenskaper som utmärker denna karaktären: formskiftare, kan bli häst men är människa. Kan tala som djur. Bakgrund: Föddes som människa. Provade på det livet ett par år innan hon försvann o började som häst. Nu bor hon där med sin bonde. Är häst för att jobba o plöja åkrar. Det mesta går till värdshuset. Brukar följa med sin bonde o stå utanför.
I strid Pilbåge,gärna från högra höjd
Tismon (Kiva)
Rowan Badden
Rowan Badden är en 19 årig mänsklig grabb som växte upp i den ödsliga byn Thelton uppe bland de norra skogarna. Efter att ha levt hela sitt liv i den enstaka byn isolerad från omvärlden visste han inte mycket om den övriga världen bortsett från sagorna och berättelserna man fått höra av byns Äldre. Han är den tredje av Thorins 5 söner i hushållet Badden där alla syskonen tillsammans utgör 11 barn.
En dag blev byn överrumplade utav ett typ av monster inget tidigare skådat. Endast 3 personer dog men majoriteten av byn blev förgiftad av monstrets gift. Rowen bestämde sig för att bege sig ut i världen i hopp om att hitta ett motgift.
Enda sedan barnsben har Rowan, likt alla syskonen, fått hjälpa med arbete och sysslorna på gården. Skörda grödor så att det fanns mat för vintern, jaga, plöja mark. Allt tungt arbete har gjort honom och hans bröder muskulösa. Han är 1.85cm hög med kastanjebrunt hår och rödbruna ögon. Hans hår är klippt ganska kort, tillruffsat och väldigt tjockt. För att vara ute såpass mycket som han är så är han ganska blek, men det är egentligen inte så konstigt med tanke på det nordliga klimatet med de begränsade timmarna av sol. Ansiktet är smalt men kantigt och pryds av hans smala och välformade näsa. Ögonbrynen är tjocka, fylliga men inte buskiga. Han har stubb och måste raka sig ganska ofta för att hålla nere på ansiktshåret. När han ler har han ganska definierade smilgropar.
Du finner ofta Rowan klädd till vardags i tunika, ett par vanliga byxor och kängor. Har har en rustning och sköld till sitt förfogande som han ärvt tilllsammans med sitt svärd.Det är sällan om ens aldrig han någonsin använder rustningen som legat hemma med resten av arvegodsen och samlat damm. Inte förrän monster-angreppet fick han användning för sin förfaders relikor.
Rowan Baddens förfader, Hildebald Galahad, var en legendarisk hjälte som slaktade monster och räddade kungariken från mörker. Efter en livstid i krig och action slog sig Hildebald sig ned och bildade familj med sitt livs kärlek. Rowans mor Helene är en av Hildebalds ättlingar och besitter därför diverse vapen och rustning som funnits i släkten i flera generationer. Det var så Rowan fick sitt vapen, sitt svärd Aosoth, det "legendariska" vapnet.
Rowans personlighet kan beskrivas som stabil. Han är den lugnaste av alla bröderna och fick därför äran att sköta Aosoth, en ära många hade känt sig hedrad över såvida de inte visste vilken börda det egentligen är. Rowan är också envis, ett personlighetsdrag som gynnar honom i hanteringen utav svärdet.
Svärdet Aosoth
Demoner är odödliga och eviga varelser som funnits sedan tidernas begynnelse. Ingen vet egentligen riktigt var de kommer ifrån. De är mellan 5-7 meter höga och befinner sig i dimensionella "fickor" där de tillbringar sin tillvaro.
Demoner är extremt sällsynta och vissa människor tror inte ens att de finns på riktigt. Det kan ibland gå millenier utan att en demon visar sig. De är också solitära och har sällan kontakt med andra demoner.
Alla demoner är inte nödvändigtvis onda, även om de flesta klassas som det. Dessa varelser har existerat i all evighet så saker har tappat betydelse för dem, de ser på andra livsformer som insekter och agerar enbart efter sina egna behov och önskningar. Det som ger dem nöje och underhållning är vad som motiverar dem, vare sig det handlar om att utplåna städer eller studera och hjälpa människor.
Aosoth är en av de mäktigare demonerna, 7 meter hög stod han med vinröd hy och silvervitt hår. Från huvudet reste sig de ebenholtssvarta hornen. Han hade gula ögon som brann av inferno och ett busigt leende med tusen huggtänder. Han var ganska vacker trots sitt vilda utseende. I århundraden plågade han människor, brände ner städer och förde med sig förstörelse var han än gick. Allt slutade dagen Hildebald förseglade Aosoth i ett svärd. Aosoth är extremt arg över detta och är väldigt högljudd om sin irritation. Hela släkten Galahad samt familjen Badden är medvetna om demonens fasoner. Han är sedd som en allmän plåga, familjen Badden dumpade honom snabbt på Rowan när Rowan bestämde sig för att bege sig ut i världen på jakt efter ett motgift.
Enbart människor som har ett blodsband med Hildebald kan höra Aosoth och enbart dessa människor är immuna mot demonens försök att ta kontroll över kroppar.
Undertaker
”I sig är det inte farligt. Det kan bara bli farligt om en av parterna gör ett misstag så som att få en större skada eller dö”, klargör hon och ler snett mot killen. I sig är metoden ofarlig, bortsett från att alla skador delas så länge formeln är aktiv vilket innebär att om en dör så dör den andre. I jämförelse mot det andra metoderna är den i alla fall inte redan vi utförandet av ritualen rentav livsfarlig.
”Vi borde långsamt bege oss.” Alven slänger en blick mot den sovande formbytaren.
"Självklart behöver det inte prövas om det är farligt."
Han ville absolut inte experimentera om det skulle innebära en fara för någon. Frågan var nyfiken ställd och med goda intentioner, kunde han bidra med något positivt på något sätt så ville han det - sålänge det inte skadade någon, förstås.
Undertaker
”Det finns som sagt ett par sätt. Men inget jag någonsin testat och alla är på något vis farliga”, förklarar Nikita. Hon går igenom allt hon minns om sådana formler i huvudet. Riskerna är ändå stora, men samtidigt så är frågan om det ens skulle fungera.
”Fast… en kanske skulle fungera”, muttrar hon. Pil har somnat om vid det här laget och alven börjar bli orolig över att de kanske inte kommer iväg i tid.
Flickan hade somnat.
"Min okunnighet är lite av ett…" han hejdade sig och försökte hitta ett ord "Handikapp?"
Fisken var nu klar och Rowan tog av de sista fiskarna från pinnarna och lade dem tillsammans med de andra fiskarna, inlindade i en tygbit.
"Jag undrade bara om jag kunde göra störra nytta. Vet absolut ingenting om magi men hade jag kunnat låna den till er kanske jag inte var helt värdelös." han skrattade.
Nej du kommer nog alltid vara värdelös tyvärr, det finns inget hopp för dig.
Pilspets
Människan komma gående med 5 fiskar.
”Jag ser att du hade lite fiskelycka idag”, kommenterar Nikita samtidigt som hon reser sig upp och greppar tag i sin flaska. ”Vill du avslöja vart du fann fisken? Jag skulle behöva lite vatten.”
”Jag går, det är lugnt. Vi måste sedan bege oss ifall vi vill nå gränsen och ta oss till en säker plats innan mörkret faller.” Nikita hämtar människans pluntor. ”Fisken är nog bäst om du tillagar så att vi kan äta under resan”, lägger hon till. Alven vandrade bort,även killen.
Men han återvänder snabbt med famnen full av pinnar.
Mer hör inte Pil,hon har somnat.
Undertaker
„Jag… måste korsa ingenmanslandet så det handlar om nog ungefär två veckor, beroende på hur många problem jag stöter på.” Nikita suckar. Men hon är ute efter information hon bara kan få på ett visst ställe och dit måste hon.
”Tack”, säger hon och ler snett. Hon är inte säker på hur allvarlig han är men hon uppskattar att han försöker hjälpa.
”Och hur långt tror du att du måste färdas?”
Rowan märkte ett skift i hennes kroppspråk. Alven kändes nervös. "Jo självklart, jag menade mer planen i överlag. Vet du var du ska i Ingenmanslandet? Du behöver nog inte oroa dig, min demonvän här kan bekräfta att jag är en monstermagnet." han skrattade och hoppades att hans skämt skulle få henne att kunna slappna av lite "De lär inte attackera någon av er sålänge jag lever."
Trots att det var ett skämt så fanns det en viss sanning i det. Demoner attraherade monster och som svärdbärare av ett demonsvärd så var han en större måltavla. Han kunde också be Aosoth att agga monstrena, Aosoth tyckte nog bara att det skulle vara underhållande.
Undertaker
Alvens öra rycker till och hon dras ur sina tankar. Det tar ett tag innan hon inser att frågan är riktad till henne.
”Idag är det nog att hinna så långt in som möjligt samt finna en säker plats att spendera natten vid och undvika att dö eller skada sig?”, svarar hon och flinar. Nikita försöker mest dölja sin rädsla och känslan av ovisshet. Hon gillar inte när hon vet att sin svaghet lär bli ett stort problem. Hon biter på sin läpp och fastnar med blicken på en bit mossa.
"Tack."
Alven hade återvänt med pluntorna fyllda så Rowan slapp gå tillbaka till bäcken en gång till. Hon satte sig ned och betraktade elden, hennes blick fundersam.
"Vad är planen?" han vände på de fiskarna som han höll över elden.
Undertaker
När alven fyllt flaskorna och fått bort leran från skorna beger hon sig tillbaka till lägret. Denna gång känner hon till alla snubbelfaror så hon kan färdas snabbare än på ditvägen. Väl framme möts hon av en ljuvlig doft. Fisk som tillagas över eld. Hon lägger pluntorna där hon hämtat dem för att sedan sätta sig på klippan och betrakta elden. Hon blundar. Försöker minnas så många detaljer som bara möjligt om floran och faunan i ingenmanslandet det snart skulle korsa. Eller ja, i alla fall hon var tvungen att korsa det.
Undertaker
Nikita skiner upp när hon ser människan komma gående med fisk. Det var länge sedan hon senast hade chansen att äta fisk och en mer en välkomnad omväxling till allt kött. Hon missar nästan att han har gjort sig lite prydligare, men väljer att inte kommentera det.
”Jag ser att du hade lite fiskelycka idag”, kommenterar hon samtidigt som hon reser sig upp och greppar tag i sin flaska.
”Vill du avslöja vart du fann fisken? Jag skulle behöva lite vatten.”
Badet blev kort. På knappt 5 minuter hade han fått bort allt skit. En liten bit bort längst bäcken kunde han skymta något som rörde sig i strömmen. Det verkade som att Rowan hade väldigt mycket tur idag. Han tog sig ur vattnet och klädde på sig snabbt, hängde fast bältet och knäppte utrustningen.
Några metrar bort från bäcken lyckades pojken finna en kvist tillräcklig tjock och stabil nog för att fungera som hans improviserade spjut. Han täljde änden med dolken, snart nog var den tillräckligt vass. Det skulle vara 20 minuter hemåt och han insåg att de fortfarande väntade på honom vid tältet. Med mjuka, långsamma, steg närmade han sig vattnet igen och lyckades träffa fisken i vattnet med spjutet. Detta hade varit lättare och kanske till och med gått snabbare med ett spö eller nät, men vad kunde han göra? Han fick helt enkelt göra det bästa av vad som fanns.
Processen upprepades ett antal gånger, både lyckade och misslyckade, innan Rowan kände sig nöjd med dagens fångst. Kunde det redan ha gått 40 minuter? Med 5 fiskar i handen återvände han tillbaka till tältet och de två flickor som befann sig där.
Efter en rask 20 minuters promenad kunde han höra ett porlande ljud; det fanns vatten i närheten. Rowan hade faktiskt inte räknat med att ha sådan tur så snabbt.
Precis som förväntat växte det Liveljor vid kanten till vattendraget vid bäckens mynning. Han plockade 20 blad ifall det skulle behövas; i värsta fall kunde han bara torka dem och sedan förvara dem i pulverform. Det skadade aldrig att ha extra och vara förberedd. Han såg sin spegelbild reflekteras i vattenytan; han behövde raka sig, det hade nästan gått en vecka sedan sist. Pojken tog fram dolken och mycket försiktigt drog han eggen längst kinderna och befriade sig från allt ansiktshår. Han fann det motbjudande med skägg under arbete; allt svett och skit som kunde samlas i skägget var ohygieniskt.
Vattnet såg inbjudande ut och en längtansfullt blick kunde numera ses på hans ansikte. Ett snabbt bad kunde inte skada. Efter allt svett från all träning så gjorde han nog damerna till och med en tjänst. Rowan tog av sig tröjan och lindade in demonsvärdet i det innan han gömde det under en buske. Han började sedan klä av sig och precis som han befarat så brast hans trevliga kompanjon ut i skratt. "Åh kom igen, var inte så barnslig." Det kanske är bäst att du håller dig borta från kvinnor, Rowan, jag visste aldrig att något så minimalt existerade! Demonen asgarvade och Rowan suckade, klev ned i vattnet och började sedan skrubba sig ren.
Pilspets
Nikita räcker Pil den sista biten från gårdagens kött.
”Tror du att du klarar att resa så? Med tanke på att vi snart når den svåra biten”
Pil tar tacksamt emot köttbiten och börjar knapra.
"Såklart jag gör,jag känner till märkena helt perfekt!" blir svaret.
Var är… vad heter han nu igen?
Undertaker
Nikita räcker Pil den sista biten från gårdagens kött. Hon vill inte bandagera formbytarens arm riktig än då såret behöver få andas.
”Tror du att du klarar att resa så? Med tanke på att vi snart når den svåra biten”, frågar alven som fortfarande är orolig över hur stor skada bitmärket egentligen har gett Pil. Med tanke på att hon blev förgiftad så är Nikita lite osäker.
Undertaker
”Det vore bra”, mumlar Nikita medan hon koncentrerat befriar armen från trasorna och försöker undvika att lämna kvar små mossbitar. Hon granskar såret noggrant för att sedan tvätta bort blodet med en gul vätska. Vätskan hade inga effekter men var användbar för att torka bort just torkat blod.
”Det lär nog läka snart. Än så länge ser i alla fall såret okej ut.”
Undertaker
„Mår du bättre?”, frågar alven och betraktar flickan. Armen är fortfarande inlindad i mossa och trasor men vid det här laget har blodet tryckt igenom och färgat tyget rödbrunt. Hon borde kontrollera såren och sedan linda in det på nytt. Tack vare elixiret borde bitmärket läka snabbare.
//Neo
Pilspets
”Godmorgon”, hälsar Nikita och ser på den killen.
”Jag tänkte kolla mig runtomkring och se om jag kunde samla ihop något för oss att äta. Om vi inte äter allt nu är det ju alltid bra att ha extra mat till framtiden."
”Det låter som en bra idé. Vi lär nog få ransonera den mat vi har sedan så att vi säkert har något när vi är i ingenmanslandet." kommenterar Nikita.
Hon plockar fram sin bok och börjar bläddra i den.
”Hur gick det?”, frågar Nikita.
"Bra,tack. Snubblade bara på en rot."
Med ansträngning reser hon sig upp.
Slutligen lät han honom vara. Det var ett oändligt skratt och Rowan passade istället på att utnyttja det, han kunde slippa höra när demonen grillade hans svärdstekniker. Aosoth hängde kvar i svärdslidan som hängde i midjebältet och Rowan tog fram sitt backup svärd. Det var ingen demon och det var inte något särskilt med detta vapnet. Han höll i svärdet och svingade det några varv i luften. Det var inte så bra balanserat, det var klumpigt, greppet var inte det minsta bekvämt och det kändes underligt att använda; när man var van vid legendariska vapen av bokstavligen högsta kvalitet var alla vapen i jämförelse dåliga.
Han blundade och föreställde sig Shadekatterna som attackerade byn. Hade han inte varit borta på jakt denna olyckliga dag kanske han hade kunnat göra något. Rowan höjde svärdet och slog mot det attackerande låtsasmonstret. En efter en fortsatte han ta ned dem i fantasiernas värld. Han fokuserade på hållning, steg, teknik. Ett felkliv och han var kattmat. Och så fortsatte han till morgonens tidiga timmar.
Alven gick och vilade. Rowan var åter ensam med svärdet som fortfarande skrattade åt sin artfrändes öde. "Är du klar snart?" Hahahahahaha det är bara så svårt. De fick precis vad de förtjänade hahahaahahahaahahaa Rowan väntade på att svärdet skulle lugna sig. Han kunde nästan föreställa sig hur Aosoth låg på mage och kippade efter andan av allt skratt, om demoner nu andades. Hahahahahaahahahaha alla förseglade demoner är vapen - förutom Chemosh och var är Chemosh förseglad…? I det som de hatar allra mest - EN BOK! hahahaahahahahaha patetiska Chemosh dög inte som vapen för de är såå svaga hahaahahahaha "Det är inte hela sanningen och det vet du." Jag vet men det ändrar inte det faktum att Hildebald tog sig besväret att försegla skitungen i något de hatar… Hahahaahahahah "Jag tänkte öva fäktning snart, är du klar?" Du kan ju öva på din läsförståelse med Chemosh hahahaahahahahaha Rowan suckade.
Undertaker
"Tystlåten låter betydligt trevligare. Redan spruckna själar från olika mer ondskefulla väsen är jobbiga. Men dessa försvinner i alla fall efter ett par minuter", mumlar hon och gäspar.
"Jag tänker nog vila lite. Väck mig ifall något händer eller du behöver en paus." Nikita reser sig upp och flyttar sig in i tältet för att återigen packa in sig i pläden vid tältets ingång. Munin, som suttit i ett träd en bit bort, kommer flygandes och sätter sig bredvid alvens huvud. Det dröjer inte länge innan hon försvinner in i drömmarnas land.
Han skrattade
"Han kan verkligen vara en plåga. Alla demoner är inte så jobbiga egentligen, det är nog därför vi fick honom, få står ut med hans fasoner. Det finns 5 demoner totalt som är förseglade och vi har två av dem. Den andra är en tystlåten typ, man märker honom knappt."
Chemosh… CHEMOSH! Åh vad glad jag blir när du påminner mig om lille Chemosh, jag ÄLSKAR att tänka på patetiske CHEMOSH!
Aosoth började skratta igen
Om Hildebald gjorde något gott så var det Chemosh. Irriterande insekten kunde ändå göra lite nytta. Aosoth började skratta vansinnigt. Vetskapen om att en bokhatande demon var förseglad i en bok gav Aosoth glädje.
"Ah.. Jo. Det är min ätts plikt att vaka över svärdet så att den inte hamnar i fel händer." Han stirrade in i elden "Efter monsterattacken var det inte så trevligt med en massa skadeglada kommentarer, min familj hör honom också. När jag ändå skulle iväg och behövde något att försvara mig med så fick jag två flugor med en smäll - de behövde inte lyssna på honom längre och jag fick ett ordentligt vapen." Smicker tar dig ingenstans, pojk.
"Ingen fara" han log
Den frusna alven hade virrat in sig i filten likt en larv i sin kokong.
"Jag tycker det är en okej temperatur, men sen kommer jag också norrifrån." han satte sig ned igen och kollade in i brasan. Elden dansade i takt till vindens virvlande och omfamnade pinnarna. Aosoths ögon skulle enligt beskrivningarna vara som eld. Han undrade hur det i praktiken skulle se ut men han tänkte inte under några omständigheter försöka få reda på det.
"Jag är inte jätteintressant att ställa frågor till egentligen. Det kanske är roligare att ställa frågor till en demon." Han blängde på svärdsbältet som fortfarande hängde runt midjan.
"Fast det är inte garanterat att han svarar och de flesta svar är antingen sarkastiska eller ohövliga." han skrattade
Undertaker
"Tack." Nikita tar plädet och paketerar in sig i det. Efter bara några få sekunder börjar hon få tillbaka värmen. Nu när fingrarna är varma igen så passar hon på att få av sig läderskydden som hon sedan placerar bredvid sin väska och sina vapen.
"Jag är verkligen inte van vid kyligare nätter på sommar", skrattar on och drar bena mot kroppen för att kunna placera hakan på knäna.
Rowan reste sig upp. Strax utanför tältet hade han lagt packningen. Han reste sig och gick dit och efter lite rotande lyckades han gräva fram fårplädet. Snart nog hade han räckt fram det till alvflickan och väntade på att hon skulle ta emot det.
Undertaker
"Jag skulle inte kalla mig kunnig. Jag är påläst men det hjälper inte alltid i praktiken." Som hon återigen fick lära sig när den råttliknande varelsen attackerade dem. Det är en sak att ha faktan och en annan att ha erfarenheten. Och frågor har hon många. Men hon vet inte hur hon vill ställa dem och är osäker på om hon skulle få svar på vissa av dem.
"Gärna."
"Tack, det är snällt av dig"
Mer än snällt. Det är rena välgörenheten
"Självklart! Du måste vara trött. Jag är inte lika kunnig som dig, i någonting alls…"
Det är en underdrift
"… Men om det är något du undrar så är det bara att fråga på." Det var så mycket han själv undrade, Rowan hade trots allt aldrig haft ett samtal med en alv tidigare. Men han vill inte överrösta henne med frågor, dessutom hade hon redan gått med på att träna honom. Om det fanns något hon undrade så ville han betala tillbaka. Han kunde visa henne en hel rad med praktiska sysslor men han hade känslan av att den typen av kunskap inte intresserade henne.
"Ville du låna ett pläd, förresten?"
Undertaker
"Annars skulle jag inte erbjuda det."
Det börjar bli svalare så Nikita sätter sig upp igen och drar manteln runt sig för att hålla kylan ute. Trots att solen värmer bra på dagen så kyler det snabbt ner om nätterna.
"Men jag har inte nog mana för att kunna visa dig något mer idag." Den tidigare övningen har dragit mer än vad hon räknat med och manan går bara att samla när kroppen inte är skadad eller liknande.
"Jag kan antagligen använda magi för att det förekommer i släkten. Jag tror inte någon av mina syskon inte kan använda magi." han kliade sig på hakan. "… Kärna?" han tittade förvirrat på alven
"Ah, men det är inga problem." Han lyfte ned den sovande flickan från hästryggen in i tältet och sträckte lite på sig innan han tog av sig hjälmen. "Det började bli lite jobbigt." han skrattade och försvann snabbt in i skogen. Lika snabbt som han försvunnit kom Rowan tillbaka med en hel del kvistar. De var blöta men det var ingen fara, han lade ned den på klippan och muttrade något tyst. Brasan tändes. Det var ganska ironiskt att utav de fyra trollformlerna han lärt sig från böcker så hade han haft användning utav två av dem just idag.
Undertaker
Nikita plockar fram vaxpappret med köttet som hon försiktig lägger ett par meter från tältet.
"Jag har även lite annat men det är för nödfall", berättar hon efter att ha rotat efter annat i väskan. Hon inser att hon glömt något ganska så viktigt. Flaskan är tom. Alven ger upp letandet efter något hon inte har och sätter sig istället i skräddarställning på klippans kant.
"Har du något som vore tort nog för att få fart på elden?" Det senaste dagarnas regnskurar har gjort så att allt i skogen är fuktigt och svårt att bränna.
"Det fungerar alldeles utmärkt för herrn om det fungerar bra för damerna." Rowan gjorde en handgest mot alven och hennes sovande vän. "Jag skulle hålla vakt så jag är inte så petig." Han ledde fram stoet mot klippan och började packa upp tältet ur packningen från hästen. Det gick snabbt och ganska snart var tältet uppe. Han hade otaliga gånger använt sig utav tältet när han varit ute på jakt, vid det här laget var det något han nästan kunde göra i sömnen. "Har ni mat?" undrade han samtidigt som han började fundera på om han skulle göra upp eld. Hans kaninsoppa var redan slut och det fanns enbart några få ätliga saker kvar i packningen.
Alven placerade två fingrar mot flickans panna och blundade. Rowan visste inte riktigt vad som skedde. Var det någon alvmagi i farten? Hon räckte flickan en flaska som tagit ur sin väska.
"Vi har nästan hittat ett ställe att slå läger på." svarar Rowan henne
Pilspets
"Är du säker?", frågar alven och placerar två fingrar på Pils panna.
"Drick det här, så blir det snart bättre", fortsätter hon och räcker Pil en flaska med gul vätska. Pil dricker det och klättrar klumpigt upp på hästen igen.
UNdertaker
"Är du säker?", frågar alven och placerar två fingrar på Pils panna. Hon blundar. Ljusflödet, som visar alla levande energier inom en, är kaotiskt och absolut inte som det bör vara. Giftet har alltså haft en starkare effekt på kroppen. Elixiret verkar bara ha brutit ner giftet, inte klarat att hjälpa kroppen att återhämta sig. Hon drar tillbaka sin hand och börjar rota i sin väska. Formbytaren skulle behöva något som hjälpte kroppen att regenerera sitt naturliga flöde. Hon finner en liten flaska med bara ett fåtal droppar kvar.
"Drick det här, så blir det snart bättre", beordrar hon och räcker Pil flaskan, trots sin egna osäkerhet när det kommer till huruvida medicinen hjälper i denna låga dos.
Undertaker
Nikita, som börjat överväga om hon ska utnyttja sin kraft glädjer sig över den lilla ljuskulan. Människan behärskar magi. Enkel magi, men magi som kräver en viss manakärna. Hon blir nyfiken. Killen som hon i början trodde var mer eller mindre en ung person som ville utforska världen utan att känna till dess faror visar sig ha många överraskningar. Alvens ögon är fyllda av en viss fascination. "Du behärskar magi?", frågar hon, trots att hon inte behöver ett svar. Egentligen vill Nikita ta reda på hur stark hans kärna är men det är fortfarande en främmande person och absolut inte lämpligt.
Pil ger ifrån sig ett skrik och faller av hästen. Innan Nikita hinner reagera fångar människan henne i sin famn. "Vad hände?", frågar alven och skyndar sig till flickan.
Ett plötsligt skrik.
Han kände hur tjejen bredvid gled av hästen som han ledde och utan att tänka fångade han upp henne innan hon slagit i marken.
"Är du okej?" frågade han oroligt.
"Ingen dum ide. Jag har ett pläd om ni skulle frysa."
Det var ett tjockt pläd av päls från gårdens avlidna får och det värmde gott. Han följde efter alven in i skogen och uppför backen. Skogen var glesvuxen så man hade god sikt ut mellan träden när man spanade efter faror. Det prasslade under stövlarna när han landade varje steg i den mossbevuxna marken som låg ihopblandad med gamla torkade löv och bärris. Ibland knakade en gren till. Ibland föll man nästan krokeben över alla trädens krokiga rötter som slingrade sig fram under fötterna. Det hade börjat mörkna ordentligt. Rowan slickade sig om läpparna innan han tog ett djupt andetag och yttrade trollformeln.
"Thassiess"
En liten, lysande, glob flickrade till från tomma intet. Det var ett orange ljus; tillräckligt starkt för att kunna lysa upp omgivningen väl, tillräckligt dovt för att inte vara bländande. Han hade inte jättemycket kunskap om magi men han hade hittat några formler från gamla böcker i byns bibliotek. De Äldre i byn hade också vid något tillfälle kommenterat kring Rowans stora potential inom magin. Av alla fem söner hade han störst mana, vad det nu än betydde visste Rowan inte riktigt.
Undertaker
Nikita vänder sig för att kunna se vad han pekar mot. Den något bevuxna sluttningen ser ut att kunna dölja någon användbar plats. Hon svänger och lämnar den leriga stigen för att nu gå på mossig mark.
"Vi får bara finna en klipphäll eller liknande så vi slipper tillbringa natten på fuktig mossa."
Hon blundar återigen kort för att ta reda på vart korpen är. Alven ger ifrån sig en vissling och det svarta fågelfäet flaxar fram ur ett buskage för att sedan landa på Nikitas axel.
De gick några steg och alven snubblade. Av det han fått höra från byns Äldre så skulle alver vara väldigt smidiga och snabba på sina fötter. De skulle ha bra balans och nästintill perfekt motorik. Kanske var det bara sagor trots allt.
"Vi kan svänga av här."
Han pekade mot den glesväxta skogen till höger. "Det sluttar uppåt. Det kan vara till fördel med höjd om något skulle ske. Om vi går en bit kanske vi hittar ett bra förmånligt ställe att slå kamp på."
"Aha… Då förstår jag. Så märkligt hur gammal historia fortfarande lever kvar än idag"
Rowan vände blicken framåt innan han svarade
"Jag är från en liten by i Clalor." han ryckte på axlarna "Fridfullt land och inte mycket som händer."
Det var inte så konstigt att hans förfader valt att bosätta sig i just Clalor. Från att ha levt ett liv i konstanta strider och konflikter, alltid på resandes fot mellan alla rikena så måste han ha tröttnat på det hela. Clalor var en av de lugnaste rikena där Hildebald kunde bosätta sig utan oro för sin familj.
Undertaker
"Han gjorde nog det mesta själv. Jag gav honom bara en chans."
"Vi måste i alla fall lämna riket imorgon. Jag litar på att flodalverna sett till att alla vakter och trupper vet om att vi inte hör hemma här… ", muttrar hon. Det skulle inte förvåna henne om det inte till och med bara väntar tills tiden löpt ut för att få jaga efter dem. Även om de är rädda för svärdet så väckte nog den lilla information dem fick även en viss nyfikenhet. Hon suckar.
Pilspets
Det är skönt att vara på hästryggen. Takten är mjuk och gungande.
Hon somnar snart.
Undertaker
”Pil, det skadar inget och sådär kan du inte gå. Det har redan börjat mörkna”, lägger Nikita sig i och hoppas att Pil ska ge efter. Formbytaren behöver vila och få lite mer medicin så att de senare kan resa vidare.
”Sedan tror jag det är skönare att sitta på en häst än att bli slängd över axeln”, mumlar hon och flinar.
"Okej, jag förstår." Han hoppade av stoet. "Vill du rida? Du ser inte så kry ut." Han tittade oroligt på flickan och vände stoet så att hon lättare skulle kunna ta sig upp. Rowan hukade lite och böjde sin arm så att hon skulle kunna använda den som en pall om hon ville upp i sadeln.
Han ville inte medge det högt men det skulle vara skönt med lite annat sällskap. Sällskap som inte konstant förnedrade honom eller ville bränna ned världen.
Undertaker
”Vi… reser egentligen en bit tillsammans”, svarar Nikita och ser brytt på Pil. Varför sa hon något sådant?
Hon ser blek ut. Gör hon? Eller inbillar korpen sig det? Fast djur brukar vara bra på att lägga märke vid saker.
Hon skakar av sig oron. De måste vidare.
”Men vi borde bege oss så att vi hinner en bit.” I mörkret ser alven begränsat sedan hon skadade sitt ena öga. Det störde henne då hon redan dagtid måste vara försiktig för att slippa snubbla eller ge till känna att hon har en svag punkt.
Han nickade "Jadå, jag klarar mig. Jag har ändå lite att göra under natten." Han ville inte säga mer än så, han ville inte någon skulle få för sig att vilja titta på när han övade fäktning. Det var pinsamt nog med ett svärd som redan förnedrade honom, han behövde inte fler ögon eller röster som pekade ut hur dålig han var. Lite mer självförtroende hade inte skadat, han behövde inte förstöra den självförtroende han lyckats hålla kvar i efter alla förolämpningar. "Jag följer gärna med, jag har god erfarenhet av dom områdena" Han vände blicken mot den andra flickan. "Så… Ni reser inte tillsammans?"
"Klarar ni er?" Det såg inte ut som att de hade mycket packning och han blev nästan orolig, särskilt när den skadade tjejen behövde vila. "Eftersom vi ändå ska åt samma håll så har jag ett tält ni kan få låna. Jag kan hålla vakt."
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt…" Han suckade, medveten om att han i slutändan ändå fick sig att framstå som dum. "Ni hör inte vad han säger, men jag gör. Jag kan tåla att han talar illa om mig. När han börjar tala illa om andra blir jag så trött på hans skitsnack och detta är det enda sättet att få honom att knipa igen en stund." Rowan tog en kort paus och bestämde sig för att vara lite öppen "Han förolämpade dig ganska grovt nyligen." Den andra flickan undrade vad de skulle göra nu men, han väntade på att alven skulle svara henne för trots allt reste de tillsammans.